Vid solnedgången väller hela städer ut på huvudgatan för att promenera. Detta är xhiro, kvällspromenaden där människor ser och blir sedda, hinner ikapp med grannarna och låter barnen springa före. Det händer överallt från Shkodra till Korça, och det är en av de bästa gratis kulturupplevelserna i landet. Titta inte bara från ett kafé. Gå. Långsamt. Det är hela poängen.

Albanien är känt för sin avslappnade religionsutövning. Moskéer, ortodoxa kyrkor, katolska katedraler och Bektashi-tekker ligger ofta bara några gator från varandra. Men avslappnad samexistens betyder inte avslappnade klädkoder inomhus. Täck axlar och knän när du besöker religiösa platser, ta av dig skor där det anges i moskéer och låt rösten vara låg. En lätt halsduk i dagsljuset löser de flesta situationer.

Albanska (shqip) är olikt alla andra språk i närheten, och lokalbefolkningen vet att det är svårt. Det är just därför lite ansträngning räcker långt. Faleminderit (tack), përshëndetje (hej) och mirë (bra) kommer att ge dig genuina leenden. I turistområden är engelska vanligt bland yngre människor, och italienska och grekiska talas flitigt av äldre generationer. Ändå förändrar även ett albanskt ord tonen i samtalet.

Om du blir inbjuden till ett hem (och om du tillbringar tid i Albanien kommer du att bli det), hälsa den äldsta personen först. Förvänta dig att bli matad bortom all rimlighet och erbjudas den bästa platsen i huset. Gäster har en nästan helig status i albansk kultur, rotad i århundraden gamla hederskodexar. Det eleganta draget är att acceptera åtminstone lite av allt som erbjuds, komplimangera maten och aldrig komma helt tomhänt. Godis, frukt eller något från ditt hemland fungerar.

Albanien har inga strikta scheman, och det är en egenskap. Furgoner (minibussar) avgår när de är fulla (även om det sakta men säkert förändras till det bättre). Lunchen sträcker sig ut. Någons kusin ansluter sig till bordet. Resenärer som anländer med strikta resplaner slåss mot landet. Resenärer som bygger på lite slapphet blir förälskade i det.

Albanien är fortfarande till stor del kontantbetalning. Kort accepteras på hotell, större restauranger och stormarknadskedjor i Tirana, men pensionat, taxibilar, strandbarer, bensinstationer och nästan allt i mindre städer förväntar sig lekë i handen. Bankomater finns i varje stad men de tar slut snabbt i bergen, så bunkra upp innan du beger dig till Theth, Valbona eller byarna i söder.

En sak till: priser anges ibland i "gammal lekë", vilket lägger till en nolla. Om en kaffe låter som att den kostar 1 000, är ​​det nästan säkert 100. Lokalbefolkningen växlar mellan de två systemen utan att tänka, så få inte panik. Bekräfta bara.

Kaffe i Albanien är inte en dryck. Det är en social institution. Om någon bjuder in dig på ett kafé, bjuder de in dig i sin dag. Möten, vänskaper och familjenyheter sker alla över en långsam espresso eller turkiskt kaffe som kan vara längre än en timme. Att acceptera är ett tecken på respekt, och ingen förväntar sig att du ska stressa.

Detsamma gäller raki, den hemlagade fruktkonjaken som erbjuds nästan överallt, ibland vid tider som kommer att överraska dig. Du behöver inte dricka upp den, men att ta emot ett litet glas (även om du bara rör det vid dina läppar) respekterar gesten. Om du verkligen inte kan dricka, tacka nej varmt och förklara. En hälsoskäl eller "jag kör" förstås alltid.

Ett blankt ”nej tack” till erbjuden mat, kaffe eller raki kan tolkas som kyla snarare än artighet. Om du verkligen inte kan acceptera, mildra det: tacka dem varmt, ta emot en symbolisk summa eller förklara kortfattat. Erbjudandet handlar sällan om själva varan. Det handlar om relationen, så behandla det på det sättet.

Albaner är generellt sett positiva när det gäller foton, särskilt i turistområden, men att rikta en kamera mot äldre bybor, marknadsförsäljare eller någon i traditionell klädsel utan att fråga är otillbörligt någonstans. Här, där gästfrihet är personlig, svider det mer. Ett leende och en gest mot kameran är oftast allt som krävs, och det leder ofta till en konversation.

Detta är det allra viktigaste på den här listan. I Albanien betyder det traditionellt ja att skaka på huvudet från sida till sida, och att nicka upp och ner betyder nej. Det är motsatsen till vad de flesta besökare förväntar sig, och det orsakar verkligt förvirrande stunder. Du frågar om bussen går till Berat, föraren "skakar på huvudet nej" och du går därifrån från höger buss.

Yngre albaner som har att göra med turister byter ofta till den internationella versionen, vilket gör saker och ting ännu mer oklara. Lösningen: bekräfta verbalt. Po betyder ja. Jo betyder nej. När du är osäker, fråga igen med ord.

Två praktiska saker som resenärer lär sig den hårda vägen. För det första, som ovan: kontanter gäller utanför huvudstaden. För det andra, i äldre byggnader, pensionat och landsbygdsområden klarar VVS-systemen ofta inte toalettpapper. Om det finns en liten soptunna bredvid toaletten är det ju det den är till för. Det känns konstigt i en dag och blir sedan automatiskt.

Albanska vägar har förbättrats dramatiskt, men körkulturen är påstridig: förvänta dig omkörningar i kurvor, oanmälda stopp och boskap med företräde i bergen. Kör defensivt, undvik bergsvägar efter mörkrets inbrott och förlita dig inte på att bensinstationer är öppna sent i avlägsna områden. Om det låter stressigt, tar furgoner och bussar sig billigt nästan överallt.

Albaner diskuterar gärna alla tre, på sina egna villkor. Kosovo är ett djupt känslosamt ämne, kommunisttiden under Enver Hoxha lämnade ärr i mannaminne, och den nordliga traditionen av blodsfejder sensationaliseras ofta av utländska medier på sätt som lokalbefolkningen tycker är tröttsamma. Lyssna mer än du spekulerar, hoppa över heta frågor och låt dina värdar leda. Nyfikna, respektfulla frågor är välkomna. Informella skämt är det inte.

Till skillnad från vissa grannländer har Albanien ingen stark prutningskultur. Priserna i butiker, restauranger och på de flesta marknader är som de är, och aggressiv prutning om små belopp uppfattas som respektlöst, särskilt med tanke på hur rimligt prissatta de flesta saker redan är. För längre taxiresor eller vistelser på pensionat med flera nätter är det normalt att artigt komma överens om ett pris i förväg. Att tjata på någon är inte det.